Vad hände med lejonen?
Nu när vi befinner oss i karantän, i stort sett hela världen, kommer vikten av att kunna drömma fram än tydligare. I vårt inre kan vi skapa den värld vi vill ha, och det är min tro att med våra drömmar kan vi skapa vad som helst. Dessvärre även det vi inte vill ha...
Jag har ända sedan jag var liten kunnat drömma mig in i och se så tydligt in i andra världar att jag ibland inte är riktigt säker på om det faktiskt hänt eller bara drömts.
Det är en egenskap jag visste att jag har, men första gången det blev riktigt tydligt för mig, var när jag träffade min Far för första gången efter många år utan kontakt. Jag kom in hans trappuppgång, och undrade,
-Vad hände med lejonen?
Han tittade konstigt på mig, och sade det har aldrig stått några lejon här. Det har alltid varit de här stora terra-cotta lerkrusen.
Vi gick båda runt i tystnad en stund och fundrade över det här. Jag helt förvånad. Jag var hundra procent säker på att där stått ett par lejon. Min Far undrande över hur jag kunde veta att han ägt ett par gamla lejon som han erbjudit bostadsrättsföreningen, men som han slutligen sålt eller gett bort för att han blev osams med styrelsen.
-Du har en oerhört stark fantasi, den kan ta dig varsomhelst. Jag måste ha berättat för dig, sade han.
Vi lyssnar, berättar, sparar i minnets arkiv, och associerar oss fram i tillvaron. Den här situationen fick mig att riktigt fundera över min verklighet. Hur många fler saker går jag omkring och är säker på, som i själva verket inte alls stämmer överens med verkligheten.
Det kan vara så att den så kallade verkligheten är så tråkig att man hellre drömmer sig in i en annan. Det är bra tänker jag. Särskilt om drömmen är vacker, och får bli så stark att den förvandlas till ett mål, och så småningom en ny verklighet.
Kanske kan vi, alla vi drömmare tillsammans skapa en annan verklighet än den som varit?
En verklighet där alla är lika mycket värda. Kvinnor och män, alla nationaliteter, religioner, rika och fattiga. En värld där vi skyddar de sårbara, och sätter frihet och kärlek högst?
Jag sjunger med John Lennon " You may say I´m a dreamer, but I'm not the only one. .."
Låt oss drömma fram en bättre, renare, kärleksfullare och mer jämlik värld, och göra den sann tillsammans.
Att använda associationsförmåga så här kan skapa en vackrare värld. Minnen sitter ofta fast i någonting. Det kan vara en doft, ett visst kvällsljus, en årstid eller en färg, ja nästan vad som helst. Min mamma som miste min bror långt innan min födelse har alltid svårt på våren, eftersom det sitter i det kroppsliga minnet, den stora sorg som hon kände när han helt hastigt gick bort i meningit bara fem år gammal, en vår för nu mer än femtio år sedan.
Jag har svårt att lita på människor efter vissa erfarenheter jag gjort. Andra stackare som inte har med saken att göra får lida av min brist på tillit. Det enda sättet att ändra de här associationerna är att ersätta dem med något lättare, ljusare, något bättre. Precis så som jag ersatte de visserligen vackra lerkrusen med de mer spännande lejonen. Man får helt enkelt hitta andra människor att knyta an till, nya bättre minnen i anslutning till saker och ting.
Jag minns tex terrorattacken på Drottninggatan som skedde för några år sedan, med hur vackert Sverige kan vara. När alla går ut på gatorna och kramas och kastar blommor på polisen. För den enskilde som drabbats av sorg, är det naturligtvis klen tröst, men det gör i alla fall verkligheten lite lättare att bära, tänker jag, när man minns alla blommor och alla som slöt upp och vägrade låta ondskan vinna.
De första filmerna som dök upp på människor i Italien, som sjöng och spelade från sina balkonger, kommer alltid att sitta kvar i minnet av den här Coronakrisen.
Alla kreativa människor som löst situationer på olika sätt och delat med sig av det.
Bilden ovan har något drömskt över sig. Den tog jag för flera år sedan under promenaden på favoritstranden i ett ljus som bara Österlen kan ge, det var sol och regn på samma gång. Precis som livet. Sol och regn på samma gång.