Någonting att hålla fast i, i en alltmer föränderlig, immateriell och virtuell värld

For the times they are a changing...

Ja, inte kunde vi väl anat att världen skulle hamna i det här läget för bara ett halvår sedan. På nyårsafton stod jag med sönerna och min mamma och skålade in det nya året på Balcon de Europa i Nerja, Spanien. 2020, skulle bli året då jag tog mig ur en tråkig cirkel av isolering efter omvälvande livshändelser, och så kommer den här bacillen emellan.

Vi har tagit så mycket för givet. Det kan väl hända att vi sagt att det inte är materiella värden som räknas, utan de mer mänskliga värdena. De ovärderbara, improduktiva värdena.

Ändå har ju de flesta av oss levt hela våra liv på rakt motsatt vis. Utbilda sig för att tjäna pengar, köpa saker. Resa och upptäcka i den yttre världen....listan kan göras längre och längre, helt ändlös tycks det som.

Nu har vi till följd av en mikroskopisk liten smitta, tvingats in i ett mode som för oss är helt okänt. Rentav är det så att för att rädda dessa materiella värden vi har, så måste vi helt för en tid gå in i dess raka motsats, dvs att enbart värna det ovärderliga. Såsom människans okränkbara värde. Varje enskild individs rätt att finnas till på vår jord. Gör vi inte det, finns det nämligen stor risk att allt går åt skogen, och det kanske var precis det som måste till för att vi ska göra detta.

Frågan är då, vad gör det här skiftet med vårt medvetande? Kommer vi att vara fast i våra gamla mönster när vi kommer ur det här, eller kommer världen faktiskt att förändras?

Det beror naturligtvis på oss själva. Hur vårt kollektiva medvetande ser ut efter det här. Vad kommer vi att rösta på? Hur kommer vi att värdera de närmaste i våra liv, vilken kunskap kommer vi att söka? Vilka grupper och sammanhang vill vi ingå i? osv osv.

Jag tänker att Corona pandemin kan visa sig vara vändpunkten in i ett nytt medvetande. Den historiska händelse som gjorde att vi tex började förstå hur ovärderliga sjuksköterskor är. Förskolepersonal osv. Att det är viktigare att värdera deras arbetsmiljö, än byggnaden de arbetar i tex.

Att en hållbar värld innebär ett ickedualistiskt sätt att tänka. Dvs alla människor är lika värda, intuition och känslor är lika relevanta som empirism och traditionell rationalitet?

Även världsreligionerna skulle behöva ta sig en funderare. De flesta religioner värderar kvinnor först och främst som mödrar. Män värderas inte främst som fäder, utan just som män, vilket tycks innebära människor. Kvinnor är också vanliga människor, med lika mycket gåvor att ge till den här världen, hur den formas, styrs och förstås.

Världen behöver fler kvinnliga röster.

Det var med ett stort varmt leende jag hörde Joe Laizzo, director on Nalanda Institute for contemplative science, säga "from a dual point of view you cannot put your finger on anything" och " Now science knows we don't even have matter, so we are cool".

Det är väl rätt mycket där vi sitter allihop nu. Delvis isolerade i våra hem med våra datorer som något fast att hålla oss i.

Datorerna, dessa materiella maskiner, som på ett för de flesta av oss oförståeligt vis möjliggör närhet.

Här sitter jag, vid havet på Österlen, och filosoferar och kontemplerar livet och världen som just nu ter sig som en overklig resa på ett stormigt hav. Det är skönt att hitta en livboj att hålla sig i. Vare sig den är materiell eller ej, så vet jag ju att om jag skulle falla i , så håller den mig flytande.

Precis likadant är det väl med oss kvinnor och män, vi är materiella, upplösningsbara maskiner som på ett alldeles underbart sätt kan relatera och connecta med varandra.

Kanske är det så att den materialiserade cementerade tanken utifrån vilken världen numera syns och förstås, håller på att lösas upp, och låta en ny materialiserad förståelse av världen ta form.

Jag har precis deltagit i en konferens om "embodiment". Det är helt klart att vi är kroppsliga varelser, som har kroppsliga behov, av olika slag, inte minst beröring och närhet. Att trauma av olika slag skapar stress och sätter sig i det kroppsliga minnet som påverkar oss på subtila sätt, och i förlängningen skapar olika sjukdomar, är inte längre något som de flesta vetenskapsmän och läkare förnekar.

Känslorna styr mycket mer i kroppen och hur den fungerar, än vi vet börjar dagens forskning alltmer komma fram till. Samtidigt visar då vetenskapen idag att hur vi, ju djupare vi dyker, finner att det egentligen bara finns mellanrum.

Det är i de mellanrummen som vi kan hitta ingångar till nya upptäckter. Som Leonard Cohen skrev " there is a crack in everything, that's where the light gets in".

Jag är inte fysiker, och kan inte skryta med att jag förstår Einsteins relativitetsteori. Men det lilla jag förstår, så föreställer jag mig att den visar ungefär samma sak.

Det är inte i dualiteten vi ska söka svaren, utan i ickedualiteten. Mellanrummen mellan polerna. Då är det coolt. Vi kan både vara kroppsliga med fysiska behov av närhet, och på samma gång upplösningsbara, med förmåga att söka kontakt i en virtuell värld. Kanske kan vi då också överbrygga den begränsande klyftan som finns mellan spiritualitet och vetenskap.

Jag hoppas också nu att de materialiserade tankemönster som vi suttit fast i i årtusenden, även de löses upp och materialiseras av något nytt. Något mer fräscht. Något som omfattar att vi är både kropp och själ (mind) och att män har ett hjärta och kvinnor har en hjärna, både mekanisk och mer subtil.

Under tiden får vi hålla oss fast i något, bäst vi kan.