Hey! Jag redigerar "Alma Mater" och drömmer om söta tomater och gurkor

Jag gick på date med mig själv, och känner hur det spritter i jorden. Frön som ligger och lurar och bara väntar på att skalet ska spricka och den första lilla grodden ska titta ut ur jorden likt en baby ur födelsekanalen.

Det har varit en ganska tuff vinter. Tycker ni inte? Stängda gränser, isolering och distansering. Det här lilla coronaviruset, är som ett illasinnat ogräsfrö som vill fortplanta sig okontrollerat i våra kroppar och hämma vår förmåga till sund tillväxt och expandering från människa till människa. Land till land. Men se den vinner inte. Den får inte det. Vår längtan, vårt hopp efter nytt liv, nya möjligheter och glädje förstörs inte så lätt. Jag gick på date med mig själv på favoritcafeét Olof Victors. Njöt av grönsallad och surdegsbröd, och satte mig att fundera lite. Människan har varit igenom katastrofer förr. Diktatorer, miljökatastrofer, krig och pandemier. Än finns jorden kvar. Vi måste fortsätta att tro på det, och leva, älska och agera utifrån det, känner jag. Många har vaccinerats, och det inger hopp. Det är också hoppfullt att se hur naturen vaknar efter vinterns sömn. Träden knoppas, och väntar på att få brista och visa skönheten de bär inom sig. Och jag riktigt känner hur jorden pulserar och skälver av alla frön som är på väg att vakna här. Som väntar på att spricka och växa vad som än händer. Jag planerar för vad jag ska så i mina odlingslådor, och är själv som ett frö planterat djupt ner i jorden. Livet har varit rätt tufft ett tag, och jag har legat i vila djupt ner i mörkret och jorden. Osynlig, orörlig. Men nu är det snart dags. Nu ska jag ut och samarbeta med Moder jord och så mina frön så att vi får hälsosam mat även denna sommar. Jag ska göra det med lust och hjälp av alla sinnen, och spricka ut själv i full blom likt rosenskärorna som frösår sig så vackert i min trädgård varje år, vad som än händer. Cosmos heter de på engelska. Rosenskärorna. Min mormor hade alltid rosenskäror i sin köksträdgård. Hon levde ett tufft liv, men var en stark kvinna och överlevare. Som odlade och var självförsörjande på frukt och grönt året om. Jag tänker mig att hon finns med mig här i cosmos, och gläds åt att se att jag också har rosenskäror i min trädgård. Idag sitter jag och redigerar text till min bokserie. "Alma Mater". Det är rätt mycket Moder jord, mormor och senapsfrö i den titeln. Jag tror på kvinnlig kraft. Den håller i längden. Och det är min innerliga önskan att yin och yang balanseras så att fler människor får överleva och blomma på jorden. Det finns så det räcker till alla. Vi behöver inte ha fler erövrare som ska erövra andra och expandera sina riken. Det är invasiva arter, som behöver hållas i schack så att de inte tränger ut de lite mer känsliga och vänliga fröerna som nöjer sig med mindre, och är villiga att samarbeta om ytorna. Det är korkat också. Även de invasiva hamnar så småningom i jorden. Jag vet ju inte vad du tror på, men jag tror på återfödelse, både i det här livet och nästa, och något säger mig att ur ett kosmiskt perspektiv är det ingen bra merit att anta en negativt invasiv roll. Hur programmerar vi om invasiva arters inneboende information? Är det möjligt? Eller måste de dras upp med rötterna och förpassas till komposten? Kommer de att stanna där? Hur kan vi låta visdom från natur och ursprungsbefolkning ta större plats, samtidigt som vi använder det bästa ur västvärldens kunskap, information och förmåga att strukturera och organisera sig? Sådana funderingar sitter jag med när jag redigerar manus och drömmer om söta tomater, gurkor, och doftande färska lavendelknippen i min trädgård. Vad tänker du? Vilka blommor och fröer väcker din längtan i livet?