Sök
  • carinanotivoli

Häxor på Moncayos slippriga sluttningar i Aragonien


Moncayos mystiska sluttningar i Aragonien, Spanien har det enligt myten levt häxor med magiska och mytiska krafter, som förtrollat och förhäxat hela byar. Byn Trasmoz är än idag exkommunicerad av katolska kyrkan för att ha hyst häxor som förtrollat hela byn och haft perversa och obskyra praktiker för sig....

Varför skriver jag om det här?

Därför att jag läst om Annika Andebarks bok “Oväsen i Älvdalen”, som handlar just om sådana här trolldomsprocesser utifrån en jurists perspektiv.

Därför att jag i mitt eget naturliga, och spirituella leverne ända sedan jag var liten har använt örter och växter, bön och drömmar som en del i självhealing och hur jag hanterar världen.

Därför att jag konfronterats med en rad kvinnor, som finner det ärofullt att kalla sig själva häxor, som något fint. Medan jag värjer mig och mår illa och bombsäkert aldrig vill kallas något sådant.

Därför att jag själv har mina rötter i myllan vid Moncayos sluttningar.

Därför att jag själv är kristen och kvinna.

Trasmoz var en blomstrande by på 1300 talet, med 10 000 invånare. En by som var välbeställd genom ett kungligt dekret, som innebar att byn ägde rätten till sin egen mark och sitt eget vatten. Det här innebar att byn inte behövde betala skatt till katolska kyrkan i Veruela, som byn och klostret intill hette. Byns invånare var till stor del välbeställda och högutbildade kristna, judar och araber, som om jag förstår det hela rätt levde väl tillsammans av den utvinning av silver och järn som marken gav i området.

I byn bodde också kvinnor med kunskaper om helande och användande av örter och växter som medicin. Kvinnor som ville hjälpa.

På 1300 talet var det några skumma typer som började att tillverka falska mynt på slottet i Trasmoz om kvällarna, och till följd av det oljud som den här verksamheten skapade, och som en del för att hålla inspektörer och andra borta från byn, så spreds ett rykte att det försiggick trolldom och häxkonster och perversiteter av mystiska häxor uppe i slottet, och enligt historien  blev myten så stark, så manifest att den blev en sanning.

År 1511 exkommunicerade ärkebiskopen i Tarazona hela byn från gemenskapen i kyrkan genom att sjunga psalm 108 som ett slags förbannelse över byn.

Efter det gick det kvickt utför för byn. Hus och hem brändes ner, människor gav sig av och när slutligen judarna drevs ut ut Spanien av politiska skäl så blev inte mycket kvar av byn.

Att vara kvinna och leva i eller runt byn Trasmoz blev under en lång period förenat med livsfara till följd av ryktena och associationerna med häxkonster.

Girighet, avundsjuka, och vidskepelse, samt en god portion av hämndåtgärder för förlusten av makt från en hierarkiskt och kontrollerande driven kyrka möjliggjorde en historia så okristlig som denna. 

När så en författare och poet vid namn Gustavo Adolfo Beéquer besökte byn i slutet på 1800-talet, och därefter stannade på klostret i Veruela en hel månad för att skriva ner de anekdoter och observationer han gjort under sitt besök i Trasmoz, så cementerades historien om häxor än mer. Han tecknade historien om byns sista häxa “Tia Casca” som ansågs ha varit en gammal ond häxa, som bestraffades och dödades genom att bli slängd i en djup brunn år 1860.

Sedan urminnes tider har människan varit driven att dela upp och besegra naturen. Exploatera och utforska. Dessvärre när utforskandet är över lämnar man naturen som trasiga sår, att klara sig bäst den kan. Till självläkning. Det kan dessvärre ta många tusen år. Där man utvunnit mineraler och metaller och annat är marken ofta så förgiftad och förstörd att den inte längre är brukbar eller möjlig att leva av eller på längre.

Så hanterar människan mycket. Oavsett om det gäller kultur eller politik, ras eller idéhistoria. Eller helt enkelt bara mellanmänskliga relationer. Arbetsplatser, företagsamhet. Äktenskap. 

I fallet Trasmoz, som än idag får statuera ett så dåligt exempel av katolska kyrkan att den fortfarande är exkommunicerad. Nu vet förstås inte jag någonting om huruvida Trasmoz vill bli upptagen i katolska kyrkan igen. Trasmoz har gjort sin historia till sin egen återigen och firar numera årliga “häxfestivaler” i byn med rollspel och marknader där man säljer örter och amuletter.

Fint så. Men i min romaniserade och drömmande värld, där det finns en ny tid för kvinnor och deras kunskaper inom religionen, så hade det varit ännu vackrare om katolska kyrkan insåg sitt misstag med 2000 talets bättre medvetande.

Var och en egen religion har sin egen väg till himlen, och de flesta erkänner enbart den egna som vägen till sanning och upplysning, vilket gör att man är villig att göra vad som helst för att hålla kvar illusionen av makt och kunskap om det gudomligas beskaffning.

Så länge vi hanterar världen så här så kommer aldrig en ny värld att skapas. Det blir bara samma visa om och om igen.

Jag säger inte att det är lätt. Det är det inte. Det vet var och en som försöker förändra sig själv, att man fastnar i samma gamla hjulspår igen och igen. Jag tror heller inte att det är oväsentligt att välja en inriktning och hålla sig till den, så länge en öppenhet för andra sätt att vara, andra sätt att se är en del av praktiken. Utan det är vilken miljö som helst farlig och sektlik. Oavsett om det är kommunism, vänsterradikalism, högerpopulism, ren fascism, eller ortodox religion, eller ateism, blind tro på vetenskapen. Vad som helst.

Så hur ska man tänka då? Ja den som det visste. Kanske inte alls? Med hjärtat?

70 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla