Glassiga bomber har inget med mossiga murar att göra

Rationalitet är något som är starkt hyllat i världen. Vi bör vara empiriska.  Gå på vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte slänga oss i kast med sådana förljugna saker som känslor och intuition.

I en värld där rationalitet har kapats av de så kallat mer manliga idealen, dvs logiskt tänkande som prövar praktiskt kunnande, det mer konservativa, det som redan prövats och är säkert och välbeprövat, är det inte svårt att förstå varför så lite nytt händer under solen på Moder jord.

Känslor är något som mer tillhör den kvinnliga delen av befolkningen, sägs det. Även om jag inte alls tror att det är sant. Känslor tillhör oss alla. Men någon har lärt oss en gång i tiden att det är så, och då sitter vi fast i det tänkandet. Det är rationellt? Eller är det det? Kanske är det precis tvärtom? Utan att vi förstår det så har vi helt fastnat inte bara i tanken utan även i känslan att detta är sant, och så tillskriver vi det logiskt tänkande och rationalitet?

 Hur som helst, världsarenan styrs i mångt och mycket av den föreställningen, och då blir det som det blivit och som det blir.

Nu tror ju jag att även känslor kan vara rationella.  Men det är ett utrymme som vi nog behöver lämna åt grundforskningen. Jag har gjort lite av min egen grundforskning i ämnet. 

Jag kan ju tex förstå varför jag hamnade i den ortodoxa kyrkan. Det var utifrån mitt liv och mina livserfarenheter, helt rationellt. Jag gick på intuitionen. På känslan. Hade jag baserat rationaliteten på förnuftet, hade jag kanske aldrig hamnat där. Och då hade jag ju aldrig fått lära mig allt nytt jag lärt mig, och träffat alla människor jag mött där. Så nu när jag tar steget bort därifrån, så är det ett helt rationellt beslut baserat på förnuft, och kanske inte så mycket känsla.

Hade vi enbart bejakat logik och evidensbaserat förnuft som rationellt handlande så skulle en sån fantastisk sak som glace au four aldrig upptäckts! Och det hade ju varit synd tycker jag.

Att vara rationell är att “medvetet och metodiskt välja de bästa medlen för att uppnå sina mål” enligt Nationalencyklopedin. Kanske borde vi istället skriva “metodiskt och intuitivt välja de bästa medlen? Det skulle öppna upp horisonterna lite kanske? Det är i paradoxen som spänningen är som störst och där nya saker kan födas.

Att medvetet gå på känsla passar mer eller mindre bra i olika situationer. Jag uppskattar ju tex om kirurgen går mer på förnuft, beprövad erfarenhet och kunskap än på känsla och intuition, även om jag är säker på att ett visst mått av det sistnämnda också finns med i bilden.

Kanske är det detta som är ultimata rationaliteten, att ha skills nog att avgöra när konservativt tänkande är det som kan hjälpa en situation framåt? Eller när det är känsla och intuition?

Ibland är modet att vara löjlig, något av det mest rationella som finns. I vissa cementerade situationer är det bara någons löjlighet som kan nå fram in till det svårgenomträngliga. Det har i alla tider varit clownens och narrens roll. Det har hjälpt många barn på sjukhusen i svåra situationer tex. Om man vill lära känna sig själv på djupet, finns det få vägar att gå, förutom den om känslan, intuitionen och sårbarheten, den oprövade och sårbara vägen. 

Att sätta glass i ugnen är ju rätt löjligt. Liksom att tro att man kan vara frisinnad i vilka sammanhang som helst. Utslaget beror alltid på hur öppen miljö man befinner sig i. Det kan bli precis hur bra som helst, eller hur löjligt som helst.

Kreativiteten bor mellan intuitionen och metodiken. Ideellt är den omedvetet medveten, och det är bara i samspelet med omvärlden som den leder till något större, något bortom det egna medvetandet. Det kollektiva medvetandet, och det är väl det som är sant skapande. Något som kan leda mänskligheten framåt, till något bättre?

Som Glace au four tex.