Att gå in i väggen och alla goda ting är tre

Alla goda ting är tre har jag hört sägas. Det gäller nog både som en naturlag, och en kosmisk lag om jag har förstått det hela rätt. Men även som en spirituell lag I form av treenigheten. Fader och son och helige ande. Ordet här involverar såklart bara den manliga delen av befolkningen, men eftersom jag har en viss föreställningsförmåga, och tror på en gudomlig kraft, som såklart då inte finns enbart utanför mig, utan även inom, så tar jag orden inte bokstavligen, jag är ju kvinna. Jag inser även att lagen tecknades i en tid då kvinnor praktiskt taget inte hade något större värde överhuvudtaget annat än att vara mödrar.

Jag skriver detta med en humoristisk ton, och det är en underbar upptäckt att känna att jag fortfarande har det inom mig. Kapaciteten att kliva utanför mig själv för en stund och skratta med mig. Ni förstår, jag lät nästan det dö inom mig.

Bilden ovan är bevis på att jag lärt mig hantera väggen på ett sätt. Jag har nämligen putsat den själv, och jag är lite stolt över det. Jag antar att det är en förskräcklig synd, men jag har gjort så många redan att det inte går att räkna dem, så jag lägger den till högen och ber om förlåtelse för min brist på ödmjukhet. Jag är både stolt och glad att jag klarade det. Det var inte lätt, och jag har fått många sår på vägen.

Den andra väggen jag gick rätt in i, var den religiösa. Jag var så naiv att jag trodde att jag kunde dela mina drömmar, visioner och intuitioner och bara helt enkelt vara mig själv i den kanske mest konservativa konstruktionen i världen. Den Ortodoxa kyrkan. De tror ju på Kristus, tänkte jag när jag handlöst kastade mig in i den för mig nya världen. De tror på mysteriet, och jag ser hela min existens som ett enda mysterium, så jag tänkte att jag var trygg. Jag tänkte att det var en annan variant av kvantfysik. Allt kan hända liksom. Nu måste jag skratta lite åt mig själv igen. Jag inser att jag inte riktigt förstod vidden av allt kan hända. Allt händer ju naturligtvis inte som jag tror att det ska hända, och det borde man ju förstått när man gör jämförelser med kvantfysik...

Men det ingår en viss självcentrering när man ger sig in på den religösa vägen, annars skulle man väl inte gett sig in på den överhuvudtaget. Och det är just den självcentreringen som ska under lupp, i såväl Lagen om tre som i treenighetens namn. Det är ju inte enbart jag själv som styr vad som händer i livet.

Så det är som det ska.

När man ger sig in i konservativa sammanhang med lagar nedtecknade av män för 2000 år sedan så får man nog finna sig i att såras lite på vägen. De har ju konserverat mysteriet, och bevarar det, som en icke förändringsbar sanning, som kvinnor inte har någonting att säga till om, och lämnar därmed halva mänsklighetens befolkning ur bilden.

Man skulle kunna säga att de använder lagen till att manipulera fram den verklighet som passar för dem. Jag undrar vem som lever i en fantasi och vem som inte gör det.

Nu är det ju inte bara för mig som saker och ting inte går som jag har tänkt mig, lagen om tre gäller alla, så Ortodoxa kyrkan får finna sig i att den får fortsätta utan mig, vilket jag i och för sig är hundra procent säker på att den gärna gör och klarar väldigt bra.

Den tredje väggen jag gick in i var den inom mig. Jag tror att det även kallas utbränd.

Nu när jag brunnit på bålet, så reser jag mig ur askan och försöker leva mitt liv så väl jag kan.

Framför väggen ska jag sätta placera pallkragar och låta nya saker växa, som kan ge mig näring sommar som vinter. Och på väggen ska jag kanske måla blommor eller änglar och skriva

"Jag älskar min trädgård". Hela den!